Hejsan igen!!

Det var ett tag sen mitt senaste inlägg och det var medvetet så att jag väntade. Jag ville visa mig själv att jag inte skulle bli beroende av bloggen direkt. 
Nu har jag samlat på mig en hel del förslag om vad ni vill att jag ska berätta om. 
Det kommer fortsättningsvis bli en blandning av mina tankar kring just det och det som händer i mitt liv.

I det senaste inlägget nämnde jag ju att jag skulle testa en ny väg vad gällde fysträningen på ledigheten.
Tyvärr har det inte riktigt blivit så.
Jag blev magsjuk och fick ligga hemma den dagen jag skulle ha börjat, vilket gjorde att träningsstarten dröjde.
Nu är det bara några få dagar kvar och jag får försöka testa under julledigheten istället.
Det är väldigt synd, för jag hade verkligen sett fram emot detta.

Uppenbarligen har "semestern" i Egypten och magsjukan ändå gjort sitt bästa för att hjälpa mig på traven lite. När jag lämnade Kamratgården den 7 november stod vågen på 81.5 kg.

      Vågen efter löpningen idag

Givetvis är detta inte bara fettförbränning, vilket jag är mycket medveten om.
Jag är däremot glad att slippa jobba mot de 1-2 kilona extra, som brukar dyka upp som ett brev på posten efter ledigheten.
Nu kan jag börja med att träna ordentligt och bara försöka hålla denna vikten eller kanske t.o.m gå upp till 80 pannor.

Vill återigen passa på att tacka er som skrivit till oss och visat omtanke för Lucas.
Han mår fortsatt bra och nu har vi även fått fixa till hans frisyr lite. Eftersom han haft rakat på den ena sidan, ville mamma och pappa raka av håret även på andra sidan. Det blev en kompromiss!!

 Lucas i sin fina mohikanfrisyr

Tack också till er som lämnat era förslag angående vad ni vill att jag ska skriva om.
Alla förslagen finns i kommentarerna till det senaste inlägget, men vill ni fortfarande lämna förslag, så gör gärna det.
Det första ämnet jag kommer skriva om är mitt eget supporterskap. Jag har ju två eller egentligen tre klubbar, som jag följer slaviskt.
Det första är givetvis IFK Göteborg, av väldigt kända anledningar.
Det andra är mitt kära Liverpool, pappas gamla klubb.
Det tredje är Sävehof i handbollens elitserie, det enda laget jag åkt på organiserade bortaresor med.

Jag kommer berätta om mina erfarenheter kring att vara supporter, vad jag gjorde som ung, när jag var på Ullevi.

Jag ska tala om, hur jag följer Liverpool från distans och hur jag ser på Liverpool just nu.

Jag kommer berätta om resor med Kamikazes, som är Sävehofs supporterklubb och varför jag hade rosa peruk när vi var i Flensburg..

Allt detta och lite till kan du läsa om i mitt nästa inlägg, som kommer dyka upp senare i veckan.

Må väl kamrater

Först vill jag bara börja med att tacka alla er som skickat hälsningar och visat er omtanke efter Lucas olycka.
Det värmer oerhört och hela vår familj är tacksam för stödet vi fått.

För tre dagar sen kom vi hem från vår resa, semester, mardröm eller vad man nu ska kalla det.
Lucas mår numera väldigt bra, det är snarare så att vi får hålla tillbaka honom, för han är högt och lågt och klättrar överallt, trots att han vet att han inte får det.
Vi var på sjukhuset igår och plockade bort stygnen i huvudet, alla 26 st!!
Hans sår ser väldigt fint ut och läker bra, men det är fortfarande så att han måste vara försiktig.
Men samtidigt, det är som han själv säger:
- Men pappa, jag mår bra, jag är inte sjuk längre..

Hur förklarar man för en snart 5 år gammal vilde att han inte borde/får leka som han brukar, när han mår bra och känner sig som han brukar göra..

Igår var farmor och mormor på besök och idag var det först kusin Neo med familj och sen moster Johanna och hennes kille Johan som hälsade på.
Presenter och fika hela dagen, kul och bra för Lucas och Lion, inte lika bra för pappa. Ha ha ha

Men nu efter allt som hänt, är det dags att börja träna igen. Inte med Blåvitt, vi börjar inte förrän 3 december, men väl på egen hand.

Jag är inget fysiskt fenomen, det har jag aldrig varit, inte när det gäller löpning i alla fall. 

När det kommer till styrketräning har jag mer att ge, jag är stark i gymmet.

Men när det kommer till fysträning är jag sjukt less på det, jag tycker det är så sjukt jävla tråkigt.

Det är jobbigt, tråkigt och ibland känns det sjukt onödigt.

Jag är för fan över 30, vad ska jag kunna utveckla mer i gymmet, varför ska jag hålla på med det, jag är ju stark. Det är väl bättre jag tränar fotboll.

 Men det är klart jag fattar att jag måste träna kondition och styrka också, för att hålla mig skadefri, för att behålla explosiviteten och kraften.

Därför har jag tänkt göra nåt helt annat under "semestern" i år. Pröva nåt nytt.

Idag träffade jag därför Richard, Nino och Alhaji. Tre sköna grabbar som är helt fantastisk kunniga inom fysträning, kost och allt som rör träning i allmänhet.

Jag vill påpeka att våra gubbar Fredrik, Rolle och Tim också är det, detta är ingen revolution eller protest mot deras jobb. Det är våra tränare och jag har fullt förtroende för dom. När den kollektiva träningen drar igång, är deras ord lag. 

Detta är mer för att få en nytändning och ett bredare synsätt vad gäller träning.

Allt jag gör med dessa tre killar, är utöver den träningen som IFK Göteborg vill att vi ska göra. 

Efter detta året, där det gick tyngre för mig än innan, vill jag göra allt för att hitta tillbaka till den formen och det spelet jag vet att jag har i mig.

Så imorgon är det träningstart igen, kanske lite nya övningar och lite ny fys. Det ska bli sjukt roligt, säkert jävligt tufft, men jag är peppad som satan. 

Jag vill passa på att fråga alla er som läser bloggen, vad vill ni att jag ska skriva om?

Ni förstår säkert att historier från omklädningsrummet är heliga, jag kommer kanske släppa några roliga grejer, men det som sägs där, stannar där.

Jag har som ambition att skriva om saker, som man kanske inte kan läsa om på sportsidorna, mina intressen och det vardagliga livet.

Jag vill samtidigt tillgodose era behov, skriva om sådant ni vill veta. 

En gång i veckan kommer jag därför välja ett ämne, som en av er föreslagit och skriva om det.

Det kan vara allt från fotboll till mat, från musik till TV-serier. Inget ämne är tabu, eller jo, vissa är det, men jag kommer välja med omsorg.

Hoppas detta är något ni uppskattar, jag väntar ivrigt på era förslag..

Jag kommer anteckna alla förslag och skriver jag inte om just det du vill nästa vecka, så kan det mycket väl dyka upp senare. 

Ha det gött allihop

DET SOM SKULLE BLI EN EFTERLÄNGTAD SEMESTER MED VÅRA GODA VÄNNER, VISADE SIG BLI ALLT ANNAT ÄN JUST SEMESTER.

REDAN ANDRA DAGEN PÅ PLATS I MARSA ALAM, EGYPTEN, RAMLADE VÅR SNART 5-ÅRIGE SON LUCAS NER FRÅN ETT FÖNSTER.

EFTER RÖNTGEN VISADE DET SIG ATT EN FRAKTUR PÅ SKALLBENET, MED EN BLÖDNING SOM TRYCKTE MOT HJÄRNAN, SKULLE BLI TVUNGEN ATT OPERERAS BORT.
VÅR SEMESTER HADE FÖRVANDLATS TILL EN MARDRÖM...

Lördagen den 10 november

Dagen efter olyckan, efter tre timmar i ambulans hade jag och Lucas äntligen kommit fram till Hurghada där El Salam sjukhus låg.

Det var här Lucas skulle operera huvudet, HUVUDET!!

Vad var det som hade gått fel??

Vi satt ju och käkade mellanmål på Beachbaren i Marsa Alam och nu ska vi helt plötsligt lämna över vår sons liv i händerna på nån helt främmande läkare.

Jag bar in Lucas till operationsbordet, la ner honom, tänkte säga: Hej då, vi ses sen, men hann inte. Han sov redan. Jag gick ut till Maria och Lion och då gick det inte längre. 

Allt som hade hållits inne, all ångest, all panik och all rädsla kom ut på samma gång. Mitt barn, vårt barn!!!

Klockan var lite efter 16.30 den 9 november, när olyckan var framme. Lucas som normalt sett är väldigt duktig på att klättra, ramlade ner från ett fönster som var ca: 1,5-2m över marken. 

Allt gick så satans fort, ingen hann reagera förrän det var för sent.

Jag satt med ryggen mot och hörde bara dunsen när hans huvud måste slagit i marken.

Allt blev plötsligt väldigt kaosartat. Lucas blev dåsig och ville bara sova och vi kände hur paniken började komma.

Sjukhusets doktor fanns på plats och vi gick dit. Han tyckte det mesta såg ok ut och eftersom Lucas inte spytt eller tappat medvetandet, så fanns ingen anledning att tro det värsta. Men vi kände att nåt var fel. 

Efter korta samtal hem, pushade vi på doktorn att fixa röntgen på ett närliggande sjukhus. 

Tänk om vi inte gjort det!! Den tanken har slagit mig åtskilliga ggr den senaste veckan..

Operationen skulle ta två timmar och det är dom värsta timmarna i mitt liv.

Jag tror jag höll telefonen i handen hela tiden och bad att det inte skulle ringa förrän efter just två timmar. Allt innan det betydde problem.

Lillkillen var färdig efter två timmar..Allt hade gått bra...

Nu fick vi bara vänta på att Lucas skulle vakna, för att se om allt var som vanligt..

Idag är det måndagen den 19 november.

Vi sitter på flygplanet hem från Egypten, bredvid mig sitter Lucas med bandage runt skallen. Han kollar på Alladin, precis som han gjort flera ggr varje dag på sjukhuset den senaste veckan.

Han har återhämtat sig väldigt fort. Redan tredje dagen var han uppe och gick och ute i friska luften.

Han hann t.o.m bada innan vi åkte hem. Låt vara under enorm uppsyn av morfar och hans fru Pia.

Dom kastade sig på första bästa flyg ner när dom fick reda på vad som hänt.

Jag vet att alla våra föräldrar hade gjort samma sak, men denna gången var det dom och det finns inga ord som är starka nog för att tacka er.

I vissa stunder fick dom bära även oss, mig och Maria.

Min Maria har varit otroligt stark genom hela resan. Hon har fått ta stort ansvar med vår andre lille kille, mammig som han är.

Men även stöttat upp mig, när jag haft det jobbigt. För jobbigt har det varit.

Men nu är vi som sagt på väg hem, när detta kommer upp på bloggen blir det mitt första inlägg och då kommer vi redan vara hemma..

Kanske inte riktigt det man hade tänkt sig, men det blir en rivstart..

Tack alla ni där hemma, som med en massa sms och även direktkontakt, stöttade oss i våran tuffa period, det kommer behövas framöver också.

Ett jättestort tack till Falck Travel Care som styrde upp allting för oss. 

Helt underbar service och ett fantastisk stöd genom hela förloppet.

Tack även till Caroline och Björn som kom ner och tog med oss hem..

Tack till Fritidsresor som försökte hjälpa oss så mkt det gick..

Tack Daniel för att du följde med Maria och Lion i taxin till Hurghada.

Tack våra kära grannar som hjälpt till att passa huset och tagit in post. 
Och givetvis för grabbarnas kalendrar..

Det största tacket till familjerna Stiller och Selakovic för hjälpen med packandet, med Lion, med allt som måste varit svårt även för er. 
För allt ni hade gjort här hemma för oss när vi kom hem. Kärlek!!

Vi försöker igen nästa år. 

Må väl allihop och hoppas ni aldrig behöver vara med om nåt liknande.

Och för er som jag vet har varit med om värre, kärlek till er!!!

Kramar Tobbe.